Belgian Beer & Food

omslagNi som känner mig, eller har följt mig via bloggen eller facebook vet att jag är en stor vän av belgisk öl. Det är liksom svårt att undvika när intresset för vår kära maltdryck med åren tilltar. Det är ett land som ingen ölvän kommer undan. En ölkultur man måste förhålla sig till.

Det är inte alltid lätt. Jag hade själv problem med belgisk öl länge. Eller rättare: den belgiska jästen. Tyckte den smakade mögel och fattade inte alls grejen. Men jag envisades. Jag provade belgare efter belgare och rätt vad det var — och för att använda en kunglig metafor — så sa det bara klick!

belgiskjästOm den äldre generationen ölnördar (läs: Svenska Ölfrämjandet) har lärt sig öl av kanske framförallt England, så har den yngre (läs: Untappd) lärt sig av USA. Och öl + USA betyder idag, som bekant, humle. Citrus, tropiska frukter och en uppkäftig beska som räcker långfinger åt vår gamla ”Stor stark”. Att förföras av en amerikanskt humlestinn IPA är faktiskt inte så svårt. Det är högljudda och extrema smaker som egentligen inte ger våra smaklökar några större utmaningar. Det målas med ganska bred pensel.

 

Med de belgiska brygderna kan det vara knepigare. De är oftast mer sammansatta, komplexa och kräver kanhända mer av sin uttolkare. Det är lite mer finlir och balans helt enkelt. Det är klart jag generaliserar här, men jag tror ändå det är något av en resa vi gör som ölfantaster. Och även om den resan vanligtvis börjar vid ljus internationell lager så tror jag bestämt att hållplatserna Belgien och Balans ligger längre bort än såväl IBU som ABV.

Nåväl. Idag får jag nog erkänna mig som fullfjädrad belgofantast (om än långt ifrån en belgofil som Skrubbe) och som sådan har jag ett tag varit nyfiken på tidskriften Belgian Beer & Food. Via vänlige chefredaktören Paul Walsh fick jag recensionsex av två nummer av magasinet (nr 2 & 3) och jag tänkte sammanfatta mina intryck lite här nedan.

vanderBelgian Beer & Food produceras i Bryssel och har än så länge utkommit med tre stycken 66-sidiga nummer. De glättade färgomslagen är porrigare än innehållen som, trots ett rikt bildmaterial, fokuserar på texterna. I varje nummer presenteras ett flertal bryggerier. Vi får möta bland andra Struise, Alvinne, Huyghe, Dubuisson, Van Eecke, De Ranke, Chimay, St Feuillien, Affligem och De Brabandere, men också lite okändare bryggerier som östflanderns Roman.

I serien ”Flemish Kitchen Rebels” besöks krogar som Grand Cabaret i Nieuwpoort och vi får träffa kockar och kulinariska konstnärer som Julie Baekelandt, Koen Verjans och självaste ”The Godfather of Beer Cuisine”, Stefaan Couttenye, på Brasserie ’t Hommelhof, Watou. Självklart finns även artiklar om mat-, ost- och ölkombinationer.

ostBelgienkännaren och författaren Joe Stange (Good Beer Guide Belgium mm) gör bland annat en saison-resa genom landet och lyfter dessutom den heta potatisen om kontraktsbryggande i artikeln ”When is a brewery not a brewery (and does it matter?)”. Intressanta ämnen dyker upp i intervjuer också. Bryggeriet Dubuissons Marc Lemay är, med tanke på min inledande text, förstås lockande att citera; ”The belgians don’t go for extreme beers (…) the most important thing is that you get pleasure from drinking the beer”. Eller Anthony Martin, som skapade sin Martin’s IPA för att visa hur en stilen “egentligen” ska vara; “The US craft beer movement has reinvented it as something completely different (…) Belgian beers are much more balanced than American beers”.

Vi svenskar går inte lottlösa heller. I en artikel om provningseventet Quintessence och samarbetet mellan belgiska Cantillon och amerikanska Allagash och Russian River talar Cantillons Jean Van Roy varmt om bland annat svenska Brekeriet; “I trust in what they are doing (…) They are friends of the brewery and they are friends of mine”. Hyllningsord från den mannen måste värma vilket bryggarhjärta som helst, oavsett nationalitet?

watouJag har förstås bara skummat på ytan här. Man hittar även besök på ölbutiker, reportage om humleodling i Poperinge och kloka ord från Marco Passarella, marknadschef på Sint Bernardus; ”There’s a beer for everybody, and you know the best part? When you find your favourite beer it’s not like a real marriage — you can still go out and look for something better”.

Jag tycker det ska bli spännande att följa magasinets vidare utveckling och jag tänkte passa på att höra om fler vill hoppa på tåget? Jag funderar nämligen på att ta in den till försäljning. Vet inte än vad priset exakt landar på, det beror på frakt etc, men räkna med någonstans runt 100-120 kr/nummer. Lämna gärna en kommentar här om ni är intresserade (och specificera gärna vilka nummer ni vill ha) eller skicka ett mail till info@beerandbeyond.se så hör jag av mig.

Cheers!

W12 v/s ABT12

Lördagen den 1 mars samlades en handfull ölstörda individer här på Beer & Beyond Headquarters för att döma i ett mål som gäckat öltokar i evigheter. Det handlar om kampen mellan legendariska Westvleteren 12 och syskonet St Bernardus Abt 12.

Det tarvar måhända lite historia. Jag tar det kort.

Westvleteren_AbbeyWestvleteren 12 (XII) — ofta kallad världens bästa öl — bryggs på det ganska slutna trappistklostret St Sixtus i belgiska Västflandern. Munkarna har där, sedan 1839, bryggt öl i relativt liten skala. Myterna om ölets förträfflighet har med åren vuxit, inte minst tack vare att tillgängligheten ofta varit minst sagt knepig. I princip har man helt enkelt fått åka dit och knacka på hos munkarna för att få tag i Den Heliga Graalen. Idag ser det förstås lite annorlunda ut, med ölbutiker på nätet, krogar och försigkomna ölnördar med långa fingrar och vassa armbågar. Den 7:e mars 2013 släpptes rentav 1488 flaskor Westvleteren 12 i en webblansering av Systembolaget. De tog slut på sju sekunder. Men det är en annan historia.

Ett stenkast från Westvleteren ligger den lilla byn Watou. Dit flyttade i slutet av artonhundratalet ett gäng franska munkar som försörjde sig på osttillverkning. Vid andra världskrigets slut ville inte längre St Sixtus-munkarna brygga öl kommersiellt längre, utan bara åt sig själva och närliggande krogar. De skickade sin bryggmästare till Watou och lät ostfabrikörerna sadla om till bryggare. St Bernardus var fött och Westvleterens kommersiella öl kom att bryggas på licens där ända fram till 1992. St Bernardus har därefter fortsatt brygga ölet, enligt dem själva efter samma recept, men nu under namnet Abt 12 (som, för att förvilla ännu mer, även W12 tidigare kallades).

Och nu ska vi snurra till det ännu lite till. Enligt uppgift bryggs nu Westvleterens öl med jäst från trappistbryggeriet Westmalle, medan St Bernardus använder sig av den ursprungliga Westvleteren-jästen.

Crazy.

w12Jag har druckit ölen förut och vet att de bägge kan skilja sig åt ganska mycket beroende på årgång, färskhet, fat och flaska. Den tveklöst godaste Abt 12 drack jag på Köpenhamnskrogen Fermentorens uteservering förra våren. Den blev jag så förtrollad av att jag helt glömde bort att kolla upp årgången. Korkat måhända, men ibland får allt nörderierna buga för själva upplevelsen.

Min erfarenhet av W12 är att den är bäst färsk. I mitt fall betyder det att den lagrats maximalt ett halvt till ett år. Men jag ska tillägga att jag inte druckit allt för många, eller överdrivet gamla, årgångar.

Nåväl, till helgens drabbning. Öltypen kallas i bägge fallen Quadrupel och är traditionellt en mörk, alkoholstark och komplex ale med toner av torkade frukter, choklad och karamell.

För att fördomsfritt och förutsättningslöst bedöma ölen gjorde vi förstås en blindprovning. Flaskorna var bägge tappade 2011 och upphällda i små konjakskupor fyllda med jämförliga mängder vätska. Vi kallar dem glas 1 & 2.

I färgen är de ganska lika. Mörkt bruna med en hint av rött. Den ena ser lite mer levande ut, med tydligare spår av skum. Vi hörde också något mumlande om ”gusher” från upphällaren i köket och fick vänta en stund tills skummet hade lagt sig likvärdigt innan vi fick glasen i våra händer.

abt12I doften skiljer de sig desto mer åt och jag känner mig hyfsat säker redan vid första sniffen. Glas 1 har en förvånansvärt mild och diskret doft av karamell och en viss stickighet från alkoholen där glas 2 blommar upp i en betydligt kraftfullare, söt doft av karamell och torkade frukter.

Även i smaken vinner glas 2 med sina mer utvecklade symfoniska toner av choklad, karamellkola och fikon. Glas 1 upplevs torrare, anonymare och med ett tydligare spritigt drag. Man kan förvisso ana alkoholen i bägge glas (och konstigt vore väl annars med de minst tio procenten), men allra mest ändå som en värmande känsla i magen.

Att glas 1 var St Bernardus Abt 12 och glas 2 Westvleteren 12 kunde jag ha satt min magnumflaska av den förra i pant på. Trots att jag är ett stort fan av Abt 12. Men nu ägnade vi oss inte åt dobbel denna kväll, så jag fick nöja mig med äran.

Men hur var det nu, det där med gusher? Ja, det var ju tydligen Abt 12 som skummade rejält vid öppningen. Kan det ha varit nåt skumt (!) med den flaskan? Den hade inga felsmaker, som jag kunde känna, men upplevdes plattare och tråkigare än W12. Var det batch, flaska eller jäst som spelade oss ett spratt eller var helt enkelt St Sixtus-munkarnas öl bättre?

kapsylerNu ska det sägas att jag inte tyckte Westvleteren heller spelade i högsta division den här gången. Jag har druckit bättre flaskor. På en sexgradig skala landade W12 på en ganska vinglig 5/6 och Abt 12 fick lufsa ner till snöpliga 4/6.

Och mina teorier står sig. Westvleteren 12 är något godare än St Bernardus Abt 12 och bägge ska drickas hyfsat färska.

Det där sista var förresten något jag fick äta upp redan lite senare samma kväll, då en flaska W12 från 2009 visade sig vara en riktig rökare i krysset. Men det behöver vi väl inte prata om här?