Resan och målet: en slags recension av S:t Eriks & Thornbridge English IPA

englishipaS:t Eriks Bryggeri och brittiska Thornbridge har slagit sina maltsäckar ihop förut. I oktober 2013 lanserades deras samarbetsbrygd Raspberry Imperial Stout. En obegripligt hajpad häxblandning bortom sans och balans som borde ha stoppats redan på idéstadiet.

Denna gång har Thornbridge bryggare Rob Lovatt varit i Arlandastad och tillsammans med Jessica Heidrich bryggt en ”modern, ofiltrerad, hyllning till Engelsk IPA” (bryggeriets egna ord). Och vad har vi här då? För att komma i stämning sätter jag på ett av nittiotalets allra bästa brittiska album, Crazy on the Weekend av bortglömda Sunhouse, och häller upp ett glas.

En ljus bärnstensfärgad vätska med snabbt försvinnande smutsvitt skum rinner ut. Doften är lite maltig med fruktiga toner av tuggummi och karamell. Humle fläktar förbi. Så långt allt gott. Ölet är bryggt med Yorkshirejäst och East Kent Goldings-humle och jag blir nyfiken på hur man i dessa USA-inspirerade brutalbeska dagar tolkar stilens traditionella, brittiska rötter. Det första jag reagerar på är alkoholhalten. 7,4%. Är det verkligen nödvändigt?

sunhouseMunkänslan är len och torr med viss strävhet i kinderna. Smaken är märkbart söt och maltig. Inga taggar utåt. Jag hittar bröd, karamell, honung, gräs, frukt (päron?) och… sprit. Precis som jag misstänkte. Alkoholen slår igenom. Eftersmaken försvinner fort och platt och lämnar mest en lite tjurig beska och en omotiverad alkoholhetta efter sig. En inledningsvis lovande resa där till slut målet blir något av en besvikelse som färgar hela upplevelsen Sunhouse-blå. Målet blir resan.

Något fiasko är det absolut inte tal om. Den är fullt drickbar och kommer kanske mer till sin rätt till mogen cheddar eller lagrad gruyère, som Lovett rekommenderar. Jag hade dock hoppats på lite mer balans och klunkabilitet och tvingas därför klämma i med klassikern: synd på så rara ärtor.

English IPA distribueras — förstås — av S:t Eriks ägare Galatea, släpptes 2 juni och finns i skrivande stund kvar i 23 av Systembolagets butiker. Totalt släpptes bara 4 500 flaskor.

Sunhouse blev ett kortlivat band som i praktiken upplöstes redan innan albumet var släppt. Mästerverket Crazy on a Weekend kom 1998 och är idag hopplöst att hitta på cd. Lyckligtvis finns den idag på Spotify. Ett album som också är en resa. Men här är resan målet.

Ölmagasin – ett aktuellt axplock

magasinTidskrifter om öl har vi inte varit allt för bortskämda med här i Svedala. Men på senare tid har det börjat ploppa upp mer och mer i tidskriftshyllan. Låt oss ta en titt på några av de mer lättillgängliga (de flesta finns i välsorterade Pressbyråbutiker). Jag gör inga som helst anspråk på att detta ska vara någon heltäckande lista. Tipsa gärna om ni har förslag på öltidskrifter som jag missat.

  allaboutbeerEn av de mer spridda utländska öltidskrifterna idag är All About Beer (99:-). USA:s flitiga, ledande öltidskrift som nu hunnit bli över 35 år. Senaste numret (maj 2014) uppmärksammar bland annat kaffeöl, ölöppnare och trenden med bryggpubar. Det mesta är förstås riktat till en amerikansk marknad, så de flesta öl lär vi aldrig få se här i Skandinavien. Men det är gott om underhållande läsning ändå. Inte minst Beer Talk, där två recensenter får bedöma samma öl. I detta nummer bland andra namnkunniga ölpersonligheter som Stephen Beaumont, Charlie Papazian, Roger Protz och Garrett Oliver. Ett välkommet tillskott är Randy Moshers spalt The Taster, där författaren av den utmärkta Tasting Beer fortsätter bokens ämne och guidar oss genom de snåriga och mystiska ämnena smak och arom. Vidare får vi ett besök i Amsterdam, en historisk tillbakablick på Brown Ale och en personlig och charmig krönika av Gary Rosen, som konstaterar att Öl är tjockare än vatten. Det här är en tidskrift som alltid är värd att plocka upp.

craftbeerRelativt ny i öltidskriftfloran är brittiska Craft Beer (179:-), vars andra nummer landade i Pressbyrån för ett tag sedan. Det första man reagerar på är förstås priset. När en tidskrift börjar kosta som en bok är det nog fler än jag som börjar tveka (i Storbritannien kostar den £9.99). Efter ett inledande kapitel om bryggprocessen upptas lejonparten av innehållet av en lista över världens hundra bästa bryggerier. Listan i sig är väl inte så mycket att säga om, smak är subjektivt, men fakta och uppdateringar haltar lite emellanåt. Som att Mikkeller bara skulle ha tre barer till exempel. Bryggerierna presenteras kortfattat med två-tre kommenterade exempel på representativa öl. Sverige representeras av Nils Oscars God Lager och Imperial Stout. Interfolierat finns kortare intervjuer och texter om bland annat glas och felsmaker. Layoutmässigt tycker jag den är lite stolpig, med orimligt stora, porriga bilder på öl och när man på ett uppslag delar upp bryggerier i storleksordningen micro, small, medium, large och mega så kunde man väl i rimlighetens namn begära lite exemplifierande siffror också. För 179:- tycker jag inte denna är prisvärd.

beerbrewingÄnnu nyare är Craft Beer & Brewing Magazine (159:-). Temat för första numret (spring 2014) är The New India Pale Ale och innehåller recensioner, stilguide, en text om humleodling och en bunt IPA-recept. I övrigt hittar man bland annat en pubguide till Oregon, en artikel om ekfatslagring (även specifikt för hembryggare), möten med bryggare (Brian ”Stillwater” Strumke, Cory ”Perennial” King, Mikkel ”Mikkeller” Borg Bjergsø), tips för lyckad lagring och lite mat- & ölkombinationer. Layoutmässigt ligger den nära All About Beer men saknar densammas tyngd och avslappnade hållning. Så späckad med reklam som den är så borde priset ha kunnat pressas mer också, men det inhemska priset $9.99 är såklart mer rimligt. Ett plus i kanten dock för Ansis Purins finurliga serieteckningar. Min favorit ser ni här bredvid.esb

I Pressbyrån finns förstås också Brew Your Own (95:-), men eftersom jag själv inte är hembryggare har jag inte brytt mig om den. Jag ser gärna en recension från någon mera insatt i ämnet.

Man kan också läsa om öl i Allt om whisky och vinmagasinet Livets Goda. I den senare vill jag speciellt rekommendera Michel Jamais ofta tänkvärda texter.

hops

Annars är ju c/o HOPS (99:- på Pressbyrån) Sveriges just nu enda kommersiella tidskrift som uteslutande ägnar sig åt öl (och mat). Eftersom jag skriver för den tidskriften så ska jag lämna analyserna åt sidan. Senaste numret (#4, vår 2014) tar oss till Dublin, diskuterar förpackningens betydelse (burk v/s flaska), funderar kring det där med doft och smak och har en ölskola som denna gång fokuserar på jäst. Sommarnumret ska nå prenumeranterna veckan efter Midsommar. Pressbyrån får den något senare.

 

 

maltesenMaltesens sommarnummer ska också komma i slutet av juni, men för att få den måste man vara medlem i Svenska Ölfrämjandet (något jag diskuterade alldeles nyligen). Tidningen är inne på sin 28:e årgång och årets första nummer hade tema Tyskland (25 sidor), men även bland annat en intervju med S:t Eriks Jessica Heidrich, ett möte med Adelsö Bryggeri och de sedvanliga rapporterna från lokalavdelningarna. Nästa nummer kommer titta närmare på det här med öl och religion och besöka Finland.

BeerAdvocate Magazine har just nu en kampanj där man får 12 nummer för $9.99, så den tänkte jag haka på. Men. Frakten till Sverige visade sig gå på $29.99 och då känns det plötsligt inte så billigt längre. Är den värd 40 kobåjsarpengar?

Mest nyfiken är jag nog på Belgian Beer & Food som utkommit med två nummer hittills. Någon som har läst?

En ölgubbe i truckerkeps, eller: Alf Robertson, Pliny the Elder och jag

Jag har alltid varit lite fel. Lillgammal som liten och gubbe redan som tonåring. Läste Tage Danielsson-dikt i full punkmundering på skolavslutningen i kyrkan. Diggade både Motörhead och Nina Simone som 16-åring. Läste både Majakovskij och Fangoria.

Och så har det fortsatt. Jag har följt mitt hjärta så gott jag kunnat och försökt undvika att begränsas av trams som genrer och ismer. Bara för att jag upptäckte Robert Johnson, varför skulle jag sluta lyssna på Slayer? När countryn klev in i mitt liv på allvar så gjorde jag såklart som jag brukar göra. Jag sökte mig bakåt, letade efter rötterna och hamnade i Appalacherna. Jag tyckte det var självklart. Lika väl som jag undrade varför Led Zeppelin eller Fleetwood Mac lät som de lät — och hittade Blind Lemon Jefferson, Leadbelly och Son House — lika naturligt var det att gå vidare till Roy Acuff, Hank Thompson och Dock Boggs efter Uncle Tupelo.

Men när jag stod där på bluegrassfestivaler eller sällsynta honky tonk-spelningar förstod jag ingenting. Inte en Nudiebyxa i sikte. Inte en Gram Parsons-t-shirt. Märkligt. För på Pustervik — där tidens heta altcountry-artister spelade i parti och minut, där Hank Williams-låtar ylade ut i en strid ström från dj-bordet — där var ju packat med till synes countryfrälsta unga flanellklädda människor. Var fanns de när det vankades spelning utan prefixet ”alt”?

När jag gick till KoM Bar eller Jazzå (R.I.P.) och lyssnade på lysande livemusik; soul, blues, jazz eller americana, då rådde det omvända igen. Där fanns mogna män och kvinnor, snickarbyxor, kavajer och pomada. Och så jag då. I Nudiejeans och truckerkeps. Som inte förstod någonting. Måste man välja? Varför dessa vattentäta skott? Varför denna obegripliga åldersdifferentiering? Handlar det inte bara om att älska musik?

Jag har stört mig på det där länge. Och ni som känner mig vet att en av de viktigaste tankarna bakom Klubb Honky Tonk var att försöka överbrygga dessa obegripliga och korkade motsättningar. Jag tror aldrig vi lyckades. Men vi försökte.

Nu är jag där igen. Lika fel igen. Fast nu handlar det om öl.

Vi är så aktiva, vi ölnördar. Vi sprutar ut bilder, kommentarer, nyheter och gillatryckningar på sociala medier. Vi köper, byter, säljer, importerar och köar till Systembolagsbutikernas nyhetssläpp. Sedan diskuterar vi på olika forum varför vi handlade som vi gjorde. Vi skålar med varandra på Untappd, taggar våra Instagrambilder och retweetar Mikkellers senaste bourbonlagrade stout. Vi springer på tap takeovers, bildar facebook-grupper och tickar öl i småglas som aldrig förr. Jag också. Och vi är nästan uteslutande relativt unga vuxna. Fast inte jag då.

Och plötsligt känner jag mig som Alf Robertson på en Hank III-spelning igen.

Vilket blir ännu tydligare när jag går på ett möte med Svenska Ölfrämjandet. För då är jag plötsligt ung igen. Där finns inga bloggare eller tickers. Inga Firestone-kepsar över blinkande smartphones. Där ser jag knappt heller ett ansikte som var på det heta Omnipollo-släppet på The Rover veckan innan. Och vice versa. För Ölfrämjarna hänger inte med heller, det ska sägas. Precis som Jazzå-gubbarna och –tanterna sällan eller aldrig satte sin fot på Pusterviks golv.

Vad är detta? Är jag så fel igen? Handlar det inte bara om att älska öl?

Visst, man kan inte vara överallt. Det kan inte jag heller. Men om man nu är seriöst intresserad av öl så borde väl till att börja med ett medlemskap i Svenska Ölfrämjandet vara en självklarhet? En ideell riksförening vars syfte är att ”tillvarata de svenska ölkonsumenternas intressen ifråga om tillgång, kvalitet, urval och pris på öl. Vidare skall föreningen värna om öl gentemot andra alkoholhaltiga drycker samt sprida kunskap om öl och dess historia.”. Fine. Är det inte vad varje maltskalle och humlefanatiker vill? Ska vi inte enas i den här ölrevolutionen? Har jag fel?

Jag vet att det finns kritik och misstänksamhet mot Ölfrämjandet. Att den anses mossig, gubbig och trött. Det är också delvis sant. Men varför då? För att föryngringen går på tok för långsamt. Det är delvis föreningens eget fel, som ofta är fast i gamla mönster och traditioner och inte riktigt hänger med i utvecklingen. Det är inte 1985 längre och allt gott kommer inte från Bamberg. Det är också den nya generationen ölfantasters fel, som inte går på mötena och visar sina appar, berättar om Pliny the Elder, CBC och Randall The Enamel Animal. Som istället dunkar varandra i huvudet med IBU och fnyser åt tysk pils och cask, för att det är ”förlegat”.

Nu finns det en förening för öldårar som oss. Det är ju ett kanonläge. En resurs. Gå in i den och jobba istället för att stå utanför och peka fördomsfullt. Annars slutar det som för bokstavsvänstern på sjuttiotalet.

S:t Eriks bryggmästare Jessica Heidrich säger några kloka saker i senaste numret av Svenska Ölfrämjandets medlemstidning Maltesen (japp, den får ni också om ni blir medlemmar): ”Jag skulle önska att föreningen var större och mer aktiv. Just nu är den lite liten och känns delvis passiv och konsumerande.”. Huvudet på spiken. Hon talar också om att ta tillvara de krafter som finns ute i landet, anordna ölfestivaler och ”satsa på att anställa någon person att driva föreningens intressen”. Jag skriver under på allt och ställer gärna mina tjänster till förfogande.

Vi har mycket att lära av varandra, men om vi aldrig möts, hur blir det då? Om den yngre, internetorienterade ölgenerationen kan allt om alfasyror i amerikansk humle, men tror att Michael Jackson var ”The King of Pop”. Om ölfrämjaren kan redogöra för Carnegiebryggeriets historia i sömnen, men aldrig har smakat en London Sour från The Kernel, eller ens visste att den fanns. Vart hamnar vi då?

Det finns seriösa filosofiska och samhälleliga poänger i det här också. Jag oroas över att en googlefierad historielöshet verkar vara på väg att breda ut sig. En ytlighet; bekväm och lite bortskämd. Snabba klick, korta texter, källkritik noll. Inte mindre obehagligt är det med de 40-, 50-, 60-, kanske även 70-talister som med självgod min, över en pint ”färsköl”, talar om för ungdomarna ”hur det ligger till”. Att de själva har stannat i utvecklingen sedan 25-årsåldern har de aldrig reflekterat över.

Tiderna förändras, det måste vi se, men vi har också mycket att lära av historien. Ödmjukhet och ömsesidig respekt borde väl inte vara så svårt? Det betyder inte att man måste tycka lika. Lägg undan prestige och poser och möts runt ölglaset istället. Det är väl ändå vad det handlar om? Egentligen.

Jag vill så gärna tro att det inte är mig det är fel på.