Det här med musik på krogar

thebandJag satt för ett tag sedan på en krog här i Majorna, Göteborg utan att ta någon egentlig notis om vad som kom ur högtalarna. Plötsligt höll jag på att sätta min Beerbliotek i halsen. Den där basgången, den kände jag igen. Det var inte det vanliga lullet av friktionsfri konsensuspop. Det tog några förvirrade sekunder av letande i den något igendammade musikaliska hjärnbarken, sedan kom jag på det: NRBQ. Eller rättare sagt Terry Adams från NRBQ och introt till Beautiful Lover från 2009 års album Holy Tweet. Fantastiskt! Eller, vänta nu… nä, det var ju inte den. Alls. Såklart. Hur kunde jag inbilla mig det?

För har man ett musikintresse som sträcker sig ett uns utanför rockklassiker och dagens topplistor så kan man drömma om att bli positivt överraskad på krogen. Undantag finns lyckligtvis. På The Bishops Arms Järntorget kan man få såväl Big Star som Nick Lowe till sin Arbetarporter, tack vare barchefens fäbless för powerpop. Och när jag satt på Oliver Twist någon gång i höstas och sådär lite lokalpatriotiskt klunkade Ocean Glenn No 5 på cask dök självaste Frankie Fucking Miller upp i högtalarna. Sällan har en öl smakat så gott. Min lycka var pinsamt svår att dölja. Med lite tur kan man också få höra Sex Pistols eller lite twangig honky tonk på City pub. Och när vi ändå är i det tämligen osexiga Avenyområdet så måste ju 3 små rums softa västkustjazz nämnas.

Annars är det mest Absolute Rock.

Jag har länge undrat varför. Jag har såklart inget emot Neil Young, AC/DC eller Simon & Garfunkel. Tvärtom. Sades softporriga cocktailsoul funkar utmärkt, Led Zeppelin svänger rätt bra så länge Robert Plant inte gapar för mycket och ja, Elvis Suspicious Minds är bra, men snälla, inte en gång till.

Men vad är grejen egentligen? Finns det verkligen inte en själ i krogbranchen som har grävt djupare i en skivback än så? Har de bara Star Wars-filmer och Greatest Hits-plattor hemma? Är det verkligen ingen som har hört The Plimsouls? Har alla missat swamp pop-hjältarna i Cookie & the Cupcakes? Har de aldrig gråtit till en George Jones-ballad? Har ingen headbangat till Reigning Sound eller Heartless Bastards? Har Richard Hawleys storhet gått alla restauranganställda förbi? Är hela branschen uppbyggd på Spotifylistor baserade på senaste numret av Nöjesguiden? Har inte krogpersonal någon musiksmak?

Det här är allvarligt. Jag har fan krav. Jag är rätt kräsen när det kommer till öl. Jag kräver inte hajp eller nyheter längre (jag orkar inte ens ticka jämt längre), men det ska tamejfan vara gott. Det ska vara kvalitet, balanserat. Det kan betyda Omnipollo, Founders eller Cigar City såväl som Fuller’s, Köstritzer eller Oceanbryggeriet. Hellre dricka än smaka är min melodi nuförtiden. Balans och drickbarhet är vad jag vill ha. Men det ska vara gjort med själ, hjärta och distans. Och det gäller även musiken.

Men fan heller. Inte ens The Band får man höra. Istället blir det Oasis, The Smiths, den där fula Nirvanatrummisens urtrista nya Brothersrock-band eller någon annat trött och/eller ointressant ungdomar-gillar-det-här-indie man tvingas att sänka pinten till. Ingen verkar ha hört talas om Lennart Persson, Lester Bangs eller att det finns något som kallas Southern soul. Det är genuint tragiskt. Jag längtar verkligen efter den krog som serverar en Brekeriet till tonerna av Chuck Prophet eller Joe Barry. Det är inga höga krav. Men det lär jag väl få drömma om.

Så jag avslutar väl istället min The Kernel Imperial Brown Stout London 1856 till Songs of Bodas nya album (ja, jag är kompis med honom, men det spelar ingen roll, det här är genuin musik, på riktigt) och knyter näven i fickan en stund till.

Unleash the Yeast

Recension av kvällens jäster.

unleashJominsann, här har det provats öl på Beer & Beyond Headquarters. Och den här gången blev familjen involverad. Frugans noteringar är på begäran invävda i texterna och 7-årige sonen tyckte mest vi var crazy coconut som satt i köket och doftade på åtta glas.

Skotska busarna BrewDogs mixpack Unleash the Yeast är vad det handlar om. En serie om fyra öl, samtliga med en alkoholhalt på 6,3% och bryggda likvärdigt med Centennial- & Amarillohumle samt Pale Ale-, Cara- och Munichmalt. Fyra flaskor à 330 ml lanserade på Systembolagen 1 mars i år.

Skillnaden här ska ligga i jästen. 1) Pilsen Lager är bryggd med, antar jag, tjeckisk lagerjäst, American Ale, 2) med amerikansk jäst, 3) Bavarian Weizen, med tysk vetejäst och 4) Belgian Trappist med, ja just det, belgisk trappistjäst. Siffrorna markerar ölen framöver.

Så, let’s rock. Eller nåt.unleash2

I färgen är de svåra att skilja åt, men det kan lika gärna bero på dålig belysning och sen timma.

Doft: 1) viss sötma, men extremt anonym, knappt märkbar karaktär. 2) citrus, kattpiss, aprikos, frisk, fräsch. 3) klassisk vetedoft, sötma, skumbanan, lite citrus, 4) anonym, jästigare, skumbanan.

Smak: 1) karaktärslös, smörkola, knäckebröd, viss beska, diskret men ”säkert bra till mat”, 2) tydligare humle, gräs, citrus, friskare, fräschare, skumbanan, tydligare efterbeska. 3) sötare smak, godis, vingummi, smakar veteöl, lite citrus. 4) mer karaktär, hö, gräs, Orval, rundare i smaken, skumbanan igen. 

unleash3Mina strikt personliga – och musikaliska – notiser är att 1) känns rund och mjuk och lite karaktärslös. Något som liksom alla kan tycka om. Först tänkte jag på Håkan Hellström, men det är lite för mycket hata-eller-älska, så jag hamnar hos Staffan Hellstrands ”Lilla Fågel Blå”. Vem kan tycka illa om den liksom? 2) är lite väl hardcore och up front. Hård, men ändå med en ytlig karaktär. Låtsastuff som punkaren i en amerikansk collegefilm, om ni fattar? Det får bli ”Basket Case” med Green Day. 3) är lurigare. Den känns lite snobbig och franskt svåråtkomlig, men ändå med en fruktig inställsamhet, så efter att ha varit och snurrat hos Air och Saint Etienne landar jag ändå vid Teardrop av Massive Attack. 4) är den mest jordnära, osminkade av de fyra. Som en granne oförställd i mysbyxor och gummistövlar; det är lite friktion, men utan ovänskap och billiga försök att försöka ta poänger. Vi hamnar oundvikligen hos The Band. Men inte en av deras bästa låtar, så det får bli Don’t Do It. Bra nog.

Ordningen blev således (med 6-gradig betygsskala): Belgian Trappist (4): 4/6, Bavarian Weizen (3): 3/6, American Ale (2): 3/6 och Pilsen Lager (1): 2/6. Frugan bytte plats på Weizen och American, men i övrigt var vi överrens.

Summa summarum: belgisk jäst är kung. Eller?