Blådårarnas battle

chimayflaskorDet låter mer dramatiskt än det är. Det är bara så lätt att leka med den där mytomspunna färgen. Bluesens färg, that mood indigo, blå, blå vindar och vatten eller varför inte Breaking Bads “blue stuff“.

Nu är det dock inte mer spännande än att Systembolaget, via distributören Tomp, den 19 september släppte 6 240 flaskor Chimay blå som var lagrade sedan 2006. Upphetsande nog för en ölnörd förvisso, så det är klart man hängde på låset.

Klostret Abdij van Notre-Dame de Scourmont i Chimay (i provinsen Hainaut, Vallonien, sydvästra Belgien) är det näst största av idag tio certifierade trappistbryggerier. Klostret grundades 1850 och bryggningen kom igång i större skala tolv år senare. Chimay var det första kommersiella klosterbryggeriet och också det första som använde begreppet Trappistöl.

chimayflaskorochglasChimay Blå (Bleue) är ursprungligen ett julöl som bryggdes första gången 1948. Det är en överjäst strong ale på nio procent som är omåttligt hajpad i ölvärlden (100/100 på ratebeer). Det är också allmänt erkänt som ett bra lagringsöl.

Min egen erfarenhet av lagrade varianter sträcker sig, vad jag minns, till en uppenbart misshandlad flaska från 1992 som bara smakade ättika och en rund och god 2003:a som höll stilen förbaskat bra. När 2006:an nu släpptes bestämde jag mig för att jämföra den med årets flaska.

chimay2006I upphällningen ser 2006:an lite trött ut. Några små desperat kämpande bubblor runt kanten av glaset, men i övrigt platt och stilla. Den har en vag vintage doft av drivved, russin, socker och dammigt lager. Smaken är ganska blasé, om än god. Jag hittar trä, bark, karamell, aningens torkad frukt och hintar av madeirisering. Men mest är det en torr och lite trist träighet och jag känner nog att ölet är, om inte på väg att dö, så åtminstone nere i en svacka. Jag minns 2003:an som mer levande.

chimay2014Årets färskvara ger ett stabilt lager beige skum, som stannar förvånansvärt länge. Även den har en rätt diskret doft; blöt hund och socker. I munnen frustar däremot en kraftfull, sprakande kolsyra. Det här lever, indeed. Farinsocker och frukt i smaken. Det är ett spralligt och mångbottnat öl, med jäst och malt i ungdomlig yra. Jag ger gärna det här ölet ett par år för att leka av sig, men kvällens vinnare är det likafullt. Gammal är äldst, men inte nödvändigtvis bäst.

Chimay blå 2006 – Chimay blå 2014: 0-1.

Orval på burk?

orval_cannedDet här är en mer än två år gammal “nyhet”, men den är så rolig att jag gärna sprider den ändå.

Fler än undertecknad satte nog trappistölet i halsen när bilder på burkade versioner av Orval började dyka upp på nätet. Orval, som ni kanske vet, bryggs sedan 1931 i klostret Notre-Dame d’Orval i södra Belgien och betraktas av många med mig som kanske världens bästa öl. Ett öl som traditionellt tappas på en speciellt designad, bowlingkägleformad flaska.

Det var brittiska internetbutiken Beermerchants som våren 2012 erbjöd ”Orval 33cl Canned” för £2.95 burken eller 24 stycken för £2.75 styck. Med den häpnadsväckande annonsen följde bilden ni ser här ovan och en förklarande text. Texten är vid första anblicken mest luddig och fokuserar i allmänhet på burkens fördelar. Men de påstår också att de talat med ”Jean Marie” (Rock, bryggmästare på Orval 1985-2013) och ”Francois” (som kan vara nuvarande bryggmästaren Anne-Françoise Pypaert) vilket torde stärka trovärdigheten.

Orval på burk! Vilken grej. Kan det stämma? Har munkarna investerat i en burktappningsmaskin? Har någon köpt Orvalflaskor och tappat om på burk (ingenting är omöjligt; någon som t ex minns Westvleteren XII på fat vid Mikkeller & Friends premiär)? Nog börjar det snurra lite i en Orvalskadad skalle.

orvalfrimärkeMen. När man vid en lite noggrannare läsning hittar ett citat som ”Cans get cold pretty damn quick”, så funderar åtminstone jag på om det verkligen är ett språkbruk som nyttjas av bryggare för ett trappistkloster? Varför har den varit slutsåld så länge och varför har man inte sett den i någon annan ölbutik? Och varför har inte Orval själva gått ut med denna revolutionerande nyhet?

Saken har förstås diskuterats i ölnördforum och fotots äkthet har ifrågasatts. Fast läser man bara Beermerchants text till slut så lär nog alla eventuella frågetecken snart rätas ut. Längst ned på sidan kan man läsa: ”now check the date”.

”Orval 33cl Canned” lades ut till försäljning i internetbutiken den första april 2012 och har varit ”out of stock” sedan dag ett.

Jag som nästan började bli sugen på att ha ett eget litet sexpack Orval i kylen.

Belgien v/s USA

IMG_5894Det är tisdagskväll och fotbolls-VM. Belgien mot USA. Det kräver sina drycker. På Belgiens sida har vi en 75:a Maredsous 10 Tripel från Duvel Moortgat (import av Galatea) med bäst före 02/2016 (alltså tappad 02/2013?). I staternas ringhörna en lite mer lagrad Flying Dog Gonzo Imperial Porter från 2011/12 (bäst före 28/11/2014).

Matchen kan börja.

Maredsous går ut hårt med ett högljutt plopp och vacker rök från flaskmynningen. Ivrig rackare det här. Doften är nötigt söt med fläktar av dadlar och marsipan. Munkänslan är överraskande torr och stickig av kolsyra. Första klunken bär med sig en busig bukett av stretigt söta smaker. Komplex är ett skitord, men hur ska jag beskriva det då? Det spretar ju och drar som en felprogrammerad jukebox i käften. Rubriken är sötma, ingressen är karamell, honung och marsipan, men själva texten då? Ja, vi rör oss mot poetiska marker. Kärv är fel ord, för det är den alldeles för söt, men lite snårig kanske? Det finns en lyrisk lekfullhet à la Gunnar Björling; busigt men ändå jordnära och folkrotat. Ronnie Lane’s Slim Chance kanske? En försiktigt sträv beska visar sig i eftersmaken, liksom en snabbt tynande kropp som besviket fint smälter ihop med datorhögtalarnas fjuttiga akustik (jag måste lämna in vinylspelarens förstärkare till lagning nu).

IMG_5898Gonzo kontrar med en häftig doft. Kaffebönor, blöt hund, rostat bröd och punschpraliner. Det svänger. En gräddig, krämig munkänsla med smak av kaffe latte och Alladinask som är svår att värja sig mot. För varje klunk smetar sig mer kaffe mot kinderna. Måttligt mustigt. Men samtidigt är där en lite syrlig ton som förtar det fetsöta, som jag ju gillar. Mer Nick Cave än Tindersticks, om ni förstår? Det är långt ifrån något kompakt mörker. Inga portvinstoner än. Och inte så poetiskt. Associationerna går snarare till Film Noir och hårdkokta deckare av typ Dennis Lehane. Trots två år av rumstempererad lagring är den rackarn kaxig. Beskan är förvisso inte lika aggressiv längre, men den har banne mig fortfarande huggtänder. Jag gissar att den behöver minst ett år till för att hitta den riktiga vintageformen. Gonzo har förresten ingen distribution i Europa sedan ett tag tillbaka, så det är ingen idé att börja leta för tillfället.

Här blir jag ju nu sugen på att diskutera det här med porter och stout, ursprung och karaktär. Och sånt. Jämför till exempel amerikanarna Gonzo (humlig, porter) och Great Divides Yeti (söt, stout) och fundera på deras förhållande till traditionen. Men jag lämnar det till ett framtida inlägg. Ämnet i sig är värt en egen betraktelse och jag ber att få återkomma.

Hur det gick i matchen? Jo, Belgien vann rättvist med 2-1 efter en rafflande batalj med förlängning och allt. Ungefär samma resultat som i ölmatchen ovan faktiskt. Förlängningen här på Beer & Beyond Headquarters står dock Trappistes Rochefort 10 för. Belgien vinner alltså igen. Om än med lite fusk.

Rare & Rated

Håll i hatten, för nu blir det åka av.

Provningsledare Fredrik Berggren (Beersweden) rullar in en serveringsvagn hoppfullt klingande av 14 olika sorters mer eller mindre rara och eftertraktade öl. Vi snackar tokhajpad DIPA, fatlagrade stoutmonster, utgången lambic, blåbärsrariteter och flera fullpottare på ratebeer. Här finns grejer som kan få snålvattnet att rinna även på en ganska härdad ölnörd.

Men vi börjar från början.

IMG_5164Biljetterna till provningen, som är en del av En öl & whiskymässa i Göteborg, sålde slut på nolltid. Ett trettiotal lyckliga är samlade och av kommentarerna att döma inte bara invigda, vilket jag tycker är extra roligt. Fredrik drar igång en PowerPoint-presentation och första ölet hälls upp. Ur hajpvinkel är det förstås en rivstart. Three Floyds Zombie Dust, en American Pale Ale singelhumlad med Citra till oigenkännlighet. Jag drack denna på Copenhagen Beer Celebration i fjol och tyckte redan då att den var överskattad. Smakar som en bra amerikansk IPA. 100 på ratebeer blir fyra i min sexgradiga skala. 4/6.

IMG_5165Nästa smakprov är även den en fullpoängare på ratebeer, men här kan jag nästan förstå grejen. Russian Rivers Pliny the Elder är en dubbel-IPA på 8% som är packad till bristningsgränsen med såväl malt som humle. Ett hett villebråd för öldårar världen över. Flaskan är tappad 13/3, alltså bara en knapp månad gammal, och alla färskhetsfanatiker där ute, som inte råkar bo i Kalifornien, vet att det är få förunnat att hinka så pass ung amerikansk humlesaft. Den är frisk, pigg och har en sprudlande blommig humlefräschör, utan att tappa balansen. Bäst i världen? Nä, men stolta 5/6.

IMG_5166Tredje ölet är kanske Plinys ärkerival, Heady Topper från Vermontbryggeriet The Alchemist. Samma alkoholhalt, samma måttlösa inställning till humle (över 120 IBU!) och samma ratebeer-betyg. En liten omröstning bland provningsdeltagarna ger resultatet jämnt skägg mellan Pliny och Heady Topper, men Beer & Beyond säger att den senare känns torrare, träigare och dessutom har en lite kemisk, parfymerad ton som stör. 4/6 blir betyget, men tummen upp för kaxigheten att uppmana oss att “Drink from the can!”. Något av en hädelse för många finlirare i ölbranschen. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att följa uppmaningen.

IMG_5167Lambicproducenten De Neve lade ner sin verksamhet 1991, då de köptes upp av bryggerijättarna InBev. Deras spontanjästa nektar är alltså inget som går att hitta i parti och minut nuförtiden. Fredrik hade dock jagat rätt på en klenod i form av De Neve Gueuze blandad 1989. Och sicket mästerverk det är! Trä, stall, syrlighet och perfektion. En fräsch och pigg lambic trots sina 25 år och faktiskt en av de bästa gueuze jag druckit överhuvudtaget. Betyget kan helt enkelt inte bli lägre än 6/6. Tack för den upplevelsen!

Vi är nu fyra öl in i provningen och jag börjar inse att min rapport får anpassa sig lite till själva provningstempot, om jag inte ska bli för långrandig. För det var ingen söndagspromenad vi var ute på. Nej, knappt hade man hunnit smutta på ett smakprov innan nästa flaska kom flygande. Med 14 öl på en timme fanns inte utrymme att sitta och pilla i naveln. Jag glömde rentav bort att ta bilder på alla utom en av de resterande ölen, så ni får hålla tillgodo med mitt svammel. Nu kör vi speed-dating med hajpöl. Soundtrack: Slayer.

The Mad Fermentationist kallar sig en amerikansk vettvilling till hembryggare och bloggare. Till provningsdeltagarnas lycka hade Fredrik lirkat fram ett par flaskor av hans Double Barrel Sour Brown. En torr, bärig och träig Brown ale (?) med en syrlighet som smyger sig på efterhand. Aningar av vinäger finns där, men det är en riktigt fint balanserad suris med snygg karaktär av fatet. Och med bara 20 liter bryggda totalt så är det ingen överdrift att kalla denna rare. 5/6.

Belgiska De Struise flaggskepp Pannepot Reserva är nästa öl till rakning. Vintage 2005. Jag har aldrig druckit en dålig årgång av denna och även om den är något tunn i kroppen, så är den så smaskigt russinsöt och kladdigt vinös att jag måste utdela betyget 5/6.

Thomas Hardy’s Ale 2006 hade oxiderat en del. Den var lite väl torr och inte så portvinsaktig som den brukar. Långt ifrån dålig dock och god för en fin 4/6 ändå.

Samma sak med en “färsk” Westvleteren XII (2013?). Jag kände konstigt nog inte igen den på doften, trots att jag druckit några flaskor vid det här laget. Upplevde även smaken torrare än vanligt. Men bara för att jag fick chansen att halsa den direkt ur flaskan får den betyget 5/6.

Samarbetsbrygden Daybreak från amerikanska Hill Farmstead Brewery och danska Mikkeller är en 10-procentig Imperial Stout bryggd med citrus. Tjock, svart och krämig. Känner i både doft och smak ett släktskap med Mikkellerbrorsan Evil Twins Imperial Biscotti Break, men den här är torrare, tjurigare. Riktigt bra. 5/6.

Och nu till det tunga artilleriet. Three Floyds Dark Lord Russian Imperial Stout och dess 15% skojar man inte om. Flaska med silvervax betyder 2007 och här snackar vi tungt, sött, maltigt och alldeles, alldeles underbart. 100 på ratebeer, 100 i mitt hjärta. 6/6.

IMG_5168Hajpade Floridabryggeriet Cigar Citys Hunahpu’s Imperial Stout väcker mig ur mina rosa (?) drömmar om Mayaindianer och mörka furstar. “Den luktar ju som kanelbulledeg!” utropar min granne förvånat. Även smaken har något av barnkalas över sig, om än väl kryddig, och jag fattar ingenting. 3/6.

AleSmiths Speedway Stout har jag aldrig riktigt förstått storheten med. Visst är det en maffig och god stout, men den lyckas sällan bära upp alkoholen på ett tillräckligt trovärdigt sätt. 4/6 får räcka ikväll.

Även hos Mikkellers X Imperial Stout får jag associationer till Biscotti Break (eller så är det mina smaklökar som börjar bli lite uppfuckade vid det här laget?). Tjock, söt, massiv och svart, med toner av kakao, vanilj, lakrits och choklad. 5/6.

Med andan i halsen – och nästa provningsledare, “porterprofessor” Otto Lundell otåligt stampande i tamburen – häller vi upp kvällens fjortonde och sista smakprov. En vackert vinröd spontanjäst vätska med det likaledes vackra namnet Cantillon Blåbær Lambik. Belgarnas omskrivna och hyllade samarbete med Köpenhamns Ølbutikken. Jag hade inte provat den innan och konstaterar lite sorgset att den inte når upp till förväntade Cantillonhöjder. En envis tanke ekar i huvudet: “jag vill ha mer av allt”. 4/6.

Lyckliga och utmattade vinglar vi ut från salen. Somliga av oss mer dumdristiga med tomma glas, andra – förmodligen klokare – med en kollektion slattar som många ölnördar skulle sälja sin mamma för.

Tack Fredrik Berggren (lysande genomfört!) och tack En öl & whiskymässa! Det här var den roligaste timme jag haft på länge. Nog måste det väl ändå bli en nördprovning även nästa år?

Unleash the Yeast

Recension av kvällens jäster.

unleashJominsann, här har det provats öl på Beer & Beyond Headquarters. Och den här gången blev familjen involverad. Frugans noteringar är på begäran invävda i texterna och 7-årige sonen tyckte mest vi var crazy coconut som satt i köket och doftade på åtta glas.

Skotska busarna BrewDogs mixpack Unleash the Yeast är vad det handlar om. En serie om fyra öl, samtliga med en alkoholhalt på 6,3% och bryggda likvärdigt med Centennial- & Amarillohumle samt Pale Ale-, Cara- och Munichmalt. Fyra flaskor à 330 ml lanserade på Systembolagen 1 mars i år.

Skillnaden här ska ligga i jästen. 1) Pilsen Lager är bryggd med, antar jag, tjeckisk lagerjäst, American Ale, 2) med amerikansk jäst, 3) Bavarian Weizen, med tysk vetejäst och 4) Belgian Trappist med, ja just det, belgisk trappistjäst. Siffrorna markerar ölen framöver.

Så, let’s rock. Eller nåt.unleash2

I färgen är de svåra att skilja åt, men det kan lika gärna bero på dålig belysning och sen timma.

Doft: 1) viss sötma, men extremt anonym, knappt märkbar karaktär. 2) citrus, kattpiss, aprikos, frisk, fräsch. 3) klassisk vetedoft, sötma, skumbanan, lite citrus, 4) anonym, jästigare, skumbanan.

Smak: 1) karaktärslös, smörkola, knäckebröd, viss beska, diskret men ”säkert bra till mat”, 2) tydligare humle, gräs, citrus, friskare, fräschare, skumbanan, tydligare efterbeska. 3) sötare smak, godis, vingummi, smakar veteöl, lite citrus. 4) mer karaktär, hö, gräs, Orval, rundare i smaken, skumbanan igen. 

unleash3Mina strikt personliga – och musikaliska – notiser är att 1) känns rund och mjuk och lite karaktärslös. Något som liksom alla kan tycka om. Först tänkte jag på Håkan Hellström, men det är lite för mycket hata-eller-älska, så jag hamnar hos Staffan Hellstrands ”Lilla Fågel Blå”. Vem kan tycka illa om den liksom? 2) är lite väl hardcore och up front. Hård, men ändå med en ytlig karaktär. Låtsastuff som punkaren i en amerikansk collegefilm, om ni fattar? Det får bli ”Basket Case” med Green Day. 3) är lurigare. Den känns lite snobbig och franskt svåråtkomlig, men ändå med en fruktig inställsamhet, så efter att ha varit och snurrat hos Air och Saint Etienne landar jag ändå vid Teardrop av Massive Attack. 4) är den mest jordnära, osminkade av de fyra. Som en granne oförställd i mysbyxor och gummistövlar; det är lite friktion, men utan ovänskap och billiga försök att försöka ta poänger. Vi hamnar oundvikligen hos The Band. Men inte en av deras bästa låtar, så det får bli Don’t Do It. Bra nog.

Ordningen blev således (med 6-gradig betygsskala): Belgian Trappist (4): 4/6, Bavarian Weizen (3): 3/6, American Ale (2): 3/6 och Pilsen Lager (1): 2/6. Frugan bytte plats på Weizen och American, men i övrigt var vi överrens.

Summa summarum: belgisk jäst är kung. Eller?