Firestone Walker 18 år!

firestone-walkerIdag gratulerar vi det amerikanska bryggeriet Firestone Walker, som fyller 18 år. Nog för att jag upplevt det som mer än myndigt redan innan. Ta bara jubileumsserien med strong ale, där jag senast drack en lagrad Fourteen (14) som var ett sådant party i vanilj, choklad, karamell och ekfat att man undrar om fatlagring överhuvudtaget kan bli bättre. Gillar man barley wine så är bryggeriets §ucaba en maltbomb som heter duga och har man någonsin druckit dubbel-IPA:n Double Jack så vet man att de kan det där med humle också. Senast bryggeriet hånglade upp mig var på SBWF där den sockerstinna Stickee Monkee tog skamgrepp på mina quadrupelhöga förväntningar.

Lägger ni märke till något förresten? Om ni följer länkarna så ser ni att inget av ölen jag nämnt ovan har fått lägre betyg än 100/100 på Ratebeer. Inte för att nördsajtens hajpkänsliga poängsystem är något facit eller så, men det är faktiskt så bra dessa kalifornienbryggare är. Så därför höjer vi bägaren idag för ett av USA:s tveklöst bästa bryggerier. Skål Firestone Walker, vi ses i Köpenhamn i maj!

Läs gärna en lite längre hyllningskrönika här.

Honung och nötter i Montana; recension av ett par öl från Big Sky Brewing Co.

Sam BeckettVänskap är en social bekvämlighet ungefär som stoppning i möblerna eller sophämtning.

Samuel Beckett

Fast ibland är det bra med vänner förstås. Som när de till exempel åker på en USA-resa och köper med sig bärs hem till mig. Vilket är precis vad en vän till mig — vi kan kalla honom Sebastian — gjorde i somras.

Resan gick till Montana, Wyoming, Idaho och säkert fler stater som jag glömt och reserapporten innefattar orter som Butte, Missoula, Challis och Wisdom, MT (Population: 100). Galningen cyklade upp till bergstoppar i loafers och med trasig handbroms, badade i floder (Clark Fork River, Salmon River) och såg konserter med bland andra Buddy Guy, Rodney Crowell och Jeff Crosby & the Refugees. Ja, han är musiknörd, som jag (en gång var?).

bigskyLyckligtvis har han börjat gilla öl också. Och förutom besök på andra mindre Montanabryggerier som Kettlehouse, Tamarack och Draught Works besökte han även delstatens största bryggeri Big Sky Brewing Co i Missoula.

Big Sky grundades 1995 och har idag vuxit till ett företag med 45 anställda och en beräknad produktion på 48 000 barrels (ca 5,7 miljoner liter) 2014. Det motsvarar ungefär en tiondel av Åbros produktion och betyder att de storleksmässigt befinner sig någonstans i trakterna av andra amerikanska bryggerier som Allagash, Ballast Point, North Coast och Uinta (med reservation, siffror från 2012). De är kanske mest kända för att ha blivit stämda av kanadensiska Moosehead Breweries för att använda ordet ”moose” i sin brown ale Moose Drool.

Hur som helst, hade Sebastian vänligheten att släpa med sig två burkar Big Sky och ett profilglas hem till Svedala och undertecknad. Nu vet jag att det finns viss kritik mot bloggare som svänger sig med bilder och recensioner av öl som inte ens finns tillgängliga i Sverige. Att det kan uppfattas som show off och skryt. Men jag tar den risken. Big Sky är dessutom inte något särskilt hajpat bryggeri. Så här kommer ett par kortare smaknoteringar. Med reservation för att de stått lite för länge i min kyl. 

summerhoneySummer Honey är en säsongsbryggd golden/blond ale med honung och kryddor. Den är ljust gyllenfärgad med vitt skum och en diskret, men lätt och frisk doft, där en brödig maltighet tar sig igenom. Munkänslan är len och det första jag känner är sötma, lätt kryddighet och en mild citrussmak.

Och jodå, honungen finns där, men utan att göra något större väsen av sig. Mer som en söt och len viskning. Den är lätt i kroppen, kanske rentav vattnig, har lite mjuk vetefeeling och en eftersmak av sött bröd, som snabbt försvinner. Helhetsintrycket är en ganska lättglömd ale, som nog ska drickas riktigt kall en het sommardag för att bäst komma till sin rätt.

moosedroolNästa öl hade jag lite högre förväntningar på. Även om jag vet att amerikaner har en tendens att dränka stilen i citrusbeska. Moose Drool Brown Ale kommer ut som en mellan- till ljusbrun/kopparfärgad vätska med beige till smutsvitt/gult skum. Tänk snön i ett något glest trafikerat landsvägsdike (ja, jag vet att inte diket trafikeras, men ni fattar ju vad jag menar).

Doften är nötig, som sig bör och så långt är allt väl. Munkänslan är mjuk och krämig, nästan lite oljig när glaset värms upp. Efter att ha upplevt första försiktiga smutten som vattnig inser jag att det här är ett öl som ska klunkas. Och mycket riktigt, efter ett par rejäla klunkar kommer maltigheten fram tydligare. Karamell, choklad och den där nötigheten jag vill ha i en brown ale. Lätt i kroppen och med drickbara 5,1 procent.

Humlen har de inte heller bråkat med, utan den ligger bara lydigt och balanserar upp sötman. När jag läser på ser jag också att de använt sig av de hyfsat diskreta humlesorterna Kent Goldings, Liberty och Willamette. Torr och kort eftersmak. Tydligen är detta bryggeriets storsäljare och jag förstår varför. Den är lättdrucken, balanserad och hyfsat smakrik, utan att slå på några stora trummor. ”Plain but solid”, som någon sade.

Tack Sebastian, du är en skön snubbe.

waterfun

upstream