Kladdig charkdisk? En tjurig kortrecension

bigdansNog för att även jag kan tröttna på ölrecensioner ibland, som den här bloggaren, men jag tar ändå risken att slänga ut en kortis. Ölproducenter och importörer får ursäkta, men min ambition är faktiskt att vara så ärlig som möjligt. Har ingen lust att fjäska mig fram i tillvaron. Och ibland blir jag liksom bara provocerad.

Så vad är då detta?

En klassiskt gyllenfärgad lager med tunt vitt skum som försvinner fortare än man hinner säga oktoberfest. Kladdig charkdisk och metall i doften. Bättre blir det inte i smaken, som domineras av samma metall och fula rökighet. Vetekaraktär vetefan. Vattnig och blaskig är den också. Viss anonym sötma och ett något kryddigt avslut. Lättdrucken? Visst, men meningslös och inte välsmakande någonstans. Vad är då poängen?

Nu är jag förvisso ingen större vän av rököl, men nog hade jag väntat mig lite mer balans och tja, varför inte en eller annan god smak? Jag vet att Slottskällan kan bättre än såhär.

Slottskällans oktoberfest-öl Big Dan’s Oaky Smoakey Wheat Lager släpptes på Systembolaget 1 september. Distributör är Amka Vinimport och 50 cl kostar 28,90. Köp gärna en och bilda din egen uppfattning.

Små grodorna hoppar i galen stouttunna

froghopsSamarbetsbrygd. Fortfarande något som varje hantverksbryggeri måste göra med jämna mellanrum för att hålla huvudet högt i craft beer-gemenskapen. Ofta verkar det dock handla mer om hajp och att hänga med ”rätt” bryggerier än att faktiskt brygga ett gott öl. Att skapa någonting tillräckligt extremt för att folk inte ska våga kritisera det, av rädsla för att inte ”fatta grejen”. Men ok, fine, jag kanske är orättvis nu. Det blir ju antingen bra eller inte, helt enkelt. Låt oss säga det.

Den här gången blev det inte bra. Alls. Väntar du dig en Imperial stout, som utannonserat, så glöm det. Den är förvisso svart, men besk så in i helvete. Här är varenda spår av en stout utrotad. Fullständigt. Den kanske finns där bakom någonstans, men försök hitta den, den som kan. Jag blir faktiskt provocerad. Nej, det bidde ingen stout, det bidde en, öh, cascadian dark ale kanske, en american black ale… Kalla den vad du vill, bara inte ”pale” och ”black” i samma mening, tack. Och framförallt inte stout.

Nog misstänkte jag att den skulle vara lite humlebesk, så därför köpte jag bara en flaska när den släpptes 2 juni. Tänkte låta den stå och humla av sig ett år eller så. Men när jag var på Systembolaget på Karl Johansgatan häromdagen blev det ett impulsköp. Nyfikenheten tog över. Lika bra att ha det gjort. Nu vet jag att den måste stå i två år. Minst.

Frog Hops to Amager är bryggd på danska Amager Bryghus i maj 2012, i samarbete med Fred Karm från Ohiobryggeriet Hoppin’ Frog. Jag är ett gammalt fan av Amager. Håller till exempel fortfarande bryggeriets Hr Frederiksen som en av världens bästa stouts. Och jag har haft många fina stunder med Hoppin’ Frog-brygder som BORIS och DORIS och till och med Hoppin to Heaven IPA. Men det är ju för fan en IPA, den ska vara besk. Det här sägs vara en ”Imperial Wheat Stout”. Sickna jävla dumheter.

Den är tydligen bryggd med hela åtta maltsorter, men hur ska man kunna hitta dem under denna heltäckningsmatta av aggressiv högalfaintensiv amerikansk humle (Tomahawk & Chinook)? Jag bara undrar? Och två sorters vetemalt. Jaha. Kanske det. Vem vet?

Den är relativt lätt för sina åtta procent och visst sitter det lite kaffe där i kinderna, men humlebeskan äter upp allt. Allt. Det blir faktiskt löjligt. När jag sent omsider tvingat i mig halvlitern (japp, 50 centiliter) och lägger mig — efter noggrann tandborstning, barn! — är det inte med en fräsch kariesrensad andedräkt som vanligt. Nix. Den har inte en chans mot humlebeskan här. Och jag snålar inte med tandkrämen, ska ni veta. Jag drömde säkert mardrömmar också, men det minns jag inte säkert.

Jag må ha förlorat såväl perspektiv som humor här, men jag kan inte uppfatta något kul med denna pseudostout. Bara en oprovocerad attack mot mina smaklökar.

Jag ber om ursäkt för svordomar ovan, men det var faktiskt längesedan jag blev så upprörd av ett öl. Nuförtiden blir jag mest mätt, trött, blasé eller möjligtvis lite irriterad. Den här gången blev jag rent förbannad. Frog Hops to Amager är ett hån mot allt som kallas imperial stout. Varför vill man håna någonting fint? Varför tänja gränser på bekostnad av behagliga smakupplevelser? Och 99/100 på Ratebeer!? Jag fattar ingenting.

Blir ni ändå nyfikna så heter importören Elixir och den finns fortfarande kvar i närmare sextio Systembolagsbutiker.

Brewers Beer Bar – smygpremiär

IMG_5570 Ja, den stora premiären sker förstås nästa fredag, den 30 maj, men idag kom tillståndet och pizzaugnen måste ju värmas upp. Dessutom var de tolv kranarna redan laddade med godis. Undertecknad smög sig in med en Nordbrau humleplanta under armen för att gratulera de nya krögarna.

I vanlig ordning glömde jag ta bilder, men det ser riktigt stiligt ut. Allt är inte klart än —väggmålningar och fatlista saknas bland annat — men de har sopat sällsynt snyggt under mattan. Tre rum för allmänheten, med blå detaljer och trägolv (inte i baren) och eleganta glasburks-lampor (?). På skyltfönstren ringlar sig gula och gröna pilar som pekar mot ingången. Ruff och design i någon slags uttänkt kombination.

Baren ägs ju i ett samarbete mellan folk från Dugges Ale & Porterbryggeri och All In Brewing och vad passar väl bättre, denna hysteriskt heta försommardag, än att börja med deras samarbetsöl Sofa King Premium Lager? En lättdrucken lager med gräsiga humletoner, välbalanserad beska och bra maltbas. Utmärkt törstsläckare.

IMG_5571 Det häftigaste på kran var ändå Girardin Kriek. När såg ni den senast på fat i Sverige? Med sin snälla syrlighet och sina välbalanserade körsbärstoner är det en kriek som inte skrämmer vettet ur en nybörjare. Dessutom satt den utmärkt i värmen. Utan att behöva slåss för sin uppmärksamhet.

Omnipollos Nebolution var näst på tur. En Nebuchadnezzar på valium. Med krämigare uppenbarelse, karamelligare smak men klädd i förväntad tropisk citrusdräkt bjöd den på en bekväm resa mellan kontinenterna.

Dugges redan omtalade Bärliner var en juicig, nästan saftig Berliner Weisse nästan helt utan kolsyra. Mer frisk än syrlig och med snälla toner av jordgubb, rabarber och hallon. Lite mer kropp och smak hade inte jag haft något emot.

Och då kom ju Stronzo med sin wit (?) Kiss Me Wheaty och humlade upp saker och ting. Lite väl mycket, kan jag tycka. Letar du efter banan och vete så kan du fortsätta leta, för här är det beska och fruktighet som för befälet. God, visst, men mer som en IPA enligt mina smaklökar.

IMG_5573Samma bryggeri hade en kollaboration med barkungarna All In på. Bara med ett namn som 100% Viking — lika genialt som töntigt — kommer man långt. Fast när det dessutom är en trögflytande soyastout med vaniljtoner så blir den svår att stoppa. 11 (?)% som går alldeles för lätt ner.

Samtidigt som jag avslutade besöket med den rökta stouten Ashtray Heart från Evil Twin så hade stället fyllts på ganska bra. Mycket välbekanta ansikten från BrewDog Bar Göteborg, Great Brands, Ölrepubliken, Surisar, Untappd Göteborg och lokala bryggare. Det blev plötsligt trångt, socialt och trevligt och jag blev påmind om att jag hade en familj att gå hem till. Vad jag tyckte om Ashtray Heart? Tja, jag minns den faktiskt som bättre, saknar lite kropp och jävlaranamma. Askan finns där, men den är lite mesigare än jag minns.

Surdegspizzorna ska vi inte glömma. De kommer bli en succé. Av de fem-sex sorter jag provade fastnade jag kanske speciellt för en rackare med fyra ostar och dijonsenap och en vegansk variant med gomkladdig men överraskande god ost. Men där fanns verkligen nåt för alla smaker. Sjukt goda pizzor.

Jag önskar Brewers Beer Bar all lycka och lovar att bli en flitigare fotograf i framtiden. Kanske.

Meine Porter Weisse

meineporter

Jamen, det där var väl ett märkligt öl. 

Schneider Weisse Tap X Meine Porter Weisse, en sjuprocentig bastard av brittisk porter och tyskt veteöl.

Spännande. 

På papperet.

Det brittiskt mjuka kaffe-choklad-godis-smaskiga kämpar som ett förbisprunget britpop-band för att komma fram i rampljuset men tvingas oupphörligt tillbaks till replokalen av en ståndaktigt sur bayersk fruktighet. Jag får inte ihop det. Fenoler, (körs?)bär, banan och lite stackars rosttoner.

emelisseDen går att dricka, det är inte det, men vad det där syrligt bäriga har i en maltig britt att göra det har jag undrat sedan Thornbridge & S:t Eriks kokade ihop sin häxblandning Imperial Raspberry Stout.

Nej, nu säger jag auf wiedersehen, meine porter weisse och korkar upp en Emelisse White Label Barley Wine 2012 Buffalo Trace Bourbon BA som avslutning på kvällen istället.

Nån jävla ordning får det väl vara i ett ölglas ändå.

Unleash the Yeast

Recension av kvällens jäster.

unleashJominsann, här har det provats öl på Beer & Beyond Headquarters. Och den här gången blev familjen involverad. Frugans noteringar är på begäran invävda i texterna och 7-årige sonen tyckte mest vi var crazy coconut som satt i köket och doftade på åtta glas.

Skotska busarna BrewDogs mixpack Unleash the Yeast är vad det handlar om. En serie om fyra öl, samtliga med en alkoholhalt på 6,3% och bryggda likvärdigt med Centennial- & Amarillohumle samt Pale Ale-, Cara- och Munichmalt. Fyra flaskor à 330 ml lanserade på Systembolagen 1 mars i år.

Skillnaden här ska ligga i jästen. 1) Pilsen Lager är bryggd med, antar jag, tjeckisk lagerjäst, American Ale, 2) med amerikansk jäst, 3) Bavarian Weizen, med tysk vetejäst och 4) Belgian Trappist med, ja just det, belgisk trappistjäst. Siffrorna markerar ölen framöver.

Så, let’s rock. Eller nåt.unleash2

I färgen är de svåra att skilja åt, men det kan lika gärna bero på dålig belysning och sen timma.

Doft: 1) viss sötma, men extremt anonym, knappt märkbar karaktär. 2) citrus, kattpiss, aprikos, frisk, fräsch. 3) klassisk vetedoft, sötma, skumbanan, lite citrus, 4) anonym, jästigare, skumbanan.

Smak: 1) karaktärslös, smörkola, knäckebröd, viss beska, diskret men ”säkert bra till mat”, 2) tydligare humle, gräs, citrus, friskare, fräschare, skumbanan, tydligare efterbeska. 3) sötare smak, godis, vingummi, smakar veteöl, lite citrus. 4) mer karaktär, hö, gräs, Orval, rundare i smaken, skumbanan igen. 

unleash3Mina strikt personliga – och musikaliska – notiser är att 1) känns rund och mjuk och lite karaktärslös. Något som liksom alla kan tycka om. Först tänkte jag på Håkan Hellström, men det är lite för mycket hata-eller-älska, så jag hamnar hos Staffan Hellstrands ”Lilla Fågel Blå”. Vem kan tycka illa om den liksom? 2) är lite väl hardcore och up front. Hård, men ändå med en ytlig karaktär. Låtsastuff som punkaren i en amerikansk collegefilm, om ni fattar? Det får bli ”Basket Case” med Green Day. 3) är lurigare. Den känns lite snobbig och franskt svåråtkomlig, men ändå med en fruktig inställsamhet, så efter att ha varit och snurrat hos Air och Saint Etienne landar jag ändå vid Teardrop av Massive Attack. 4) är den mest jordnära, osminkade av de fyra. Som en granne oförställd i mysbyxor och gummistövlar; det är lite friktion, men utan ovänskap och billiga försök att försöka ta poänger. Vi hamnar oundvikligen hos The Band. Men inte en av deras bästa låtar, så det får bli Don’t Do It. Bra nog.

Ordningen blev således (med 6-gradig betygsskala): Belgian Trappist (4): 4/6, Bavarian Weizen (3): 3/6, American Ale (2): 3/6 och Pilsen Lager (1): 2/6. Frugan bytte plats på Weizen och American, men i övrigt var vi överrens.

Summa summarum: belgisk jäst är kung. Eller?