Ölvärldens Shane MacGowan?

preussen weisseNär jag drack den på fat för drygt ett år sedan noterade jag kort och gott en snäll och god hefeweizen. Fast då hade jag nog läst innehållsförteckningen lite slarvigt.

Preussen Weisse från tyska The Monarchy är bryggd efter ett originalrecept från 1831 och innehåller inte bara vete- och kornmalt, humle och jäst, utan även sockerbetsirap, ingefära och enbär. I näsan får man också en kryddbomb som förbereder magen på ett litet weltkrieg. Men det uteblir. Peace, Brother. Istället tar man större och större klunkar av ett friskt och lätt veteöl som bara bär en diskret spets av kryddorna. Drickbarheten är överraskande stor.

Hur man kan proppa ner så mycket mojänger i ett öl utan att det blir överlastat är ganska fascinerande. Men The Monarchy kan. Och de har gjort det med framgång förut. Mer eller mindre historiska ölstilar som Adambier (Methusalem), Sour Alt (Münchhausen), Hallongose (Frambozschella) eller 3-procentig Berliner Weisse (It’s Still Weisse). Fulsnygga brygder med älskvärd balans av smuts, friktion och drickbarhet. Viking Gose är den enda jag på rak arm minns att jag inte föll pladask för. En sur, salt och rökig rackare som var mer historiskt intressant än njutbar. Men så är jag ingen större vän av rököl heller.

shane-macgowanThe Monarchy är lite av ölvärldens Shane MacGowan. Lagom tandlös, på gränsen till falsk, och packad (!) med innerlighet, tradition, kärlek och melodi. Kompromisslöshet istället för smicker. Dans på knivens egg. Jord och ursprung. I utmaningarna gömmer sig de största upplevelserna, trots allt. Det perfekta är sällan intressant.

 

preussen etikettKänsla för estetik är såklart inget som stör heller. Kolla själva etiketten. Stil och klass. Och den lilla passningen till de tyska renhetslagarna hamnar på samma konto: ”The beer is brewed by pure chance according to the purest purity law of Prussia which says that you should brew with the best ingredients you can get.”.

Preussen Weisse (eller: Weissen, som det står på min flaska) släpptes på Systembolaget 17 oktober, i distribution av Constant Companion. I skrivande stund finns 526 flaskor kvar, så skynda er om ni vill prova.

 

P.s. Mannen bakom The Monarchy heter Sebastian Sauer och han har fingrarna i många syltburkar, bland annat Bierkompass, Freigeist och Braustelle. Vill ni veta lite mer om honom kan ni läsa intervjuer här och här. D.s.

P.p.s. Har ni inte sett dokumentären om Shane MacGowan, If I should fall from grace with God, så rekommenderar jag er att göra det nu. Ett gripande porträtt.

Meine Porter Weisse

meineporter

Jamen, det där var väl ett märkligt öl. 

Schneider Weisse Tap X Meine Porter Weisse, en sjuprocentig bastard av brittisk porter och tyskt veteöl.

Spännande. 

På papperet.

Det brittiskt mjuka kaffe-choklad-godis-smaskiga kämpar som ett förbisprunget britpop-band för att komma fram i rampljuset men tvingas oupphörligt tillbaks till replokalen av en ståndaktigt sur bayersk fruktighet. Jag får inte ihop det. Fenoler, (körs?)bär, banan och lite stackars rosttoner.

emelisseDen går att dricka, det är inte det, men vad det där syrligt bäriga har i en maltig britt att göra det har jag undrat sedan Thornbridge & S:t Eriks kokade ihop sin häxblandning Imperial Raspberry Stout.

Nej, nu säger jag auf wiedersehen, meine porter weisse och korkar upp en Emelisse White Label Barley Wine 2012 Buffalo Trace Bourbon BA som avslutning på kvällen istället.

Nån jävla ordning får det väl vara i ett ölglas ändå.